Varför vänder prästen ryggen mot församlingen?

För en tid sedan hörde jag en berättelse om en person som sade till prästen, efter att för första gången ha sett honom fira den gamla mässan: ”men varför vänder fader ryggen mot mig?” Prästen svarade: ”Det handlar inte om dig, Lisa”.

Klagomålet att prästen har ”ryggen mot folket” i den gamla mässan visar på en typisk modern mentalitet där ”folket” snarare än Gud, utgör mässans centrum. Det är också fråga om ett missförstånd om vad som egentligen händer i mässan: prästen vänder inte ryggen mot folket, utan istället vänder sig prästen och folket tillsammans åt samma håll. Mässan är en gemensam gudstjänst där prästen och folket tillsammans vänder sig mot Gud.

Många blir överraskade att få veta att även den nya, vanliga mässan kan firas legitimt med prästen och folket vända åt samma håll. I Sankt Mikaels kyrka har vi sedan flera år tillbaka firat mässan på det sättet ett par gånger i veckan, och på senare tid gör vi det oftare. Jag vill gärna förklara bakgrunden.

Ad orientem – versus populum
I den kristna traditionen, är den gemensamma inriktningen känd under uttrycket vänd ”mot öster” (på latin: ad orientem). Att vända sig mot öster, både i liturgisk och privat bön, har varit en ständig tradition i både Öst och Väst. En gudstjänst vänd mot öster är en gudstjänst vänd mot Herren, ty enligt gammal tradition lämnade Herren jorden i riktning mot öster och kommer att återvända från öster. Den uppgående solen i öster är en djup symbol för detta. Att vända sig mot öster när man ber, innebär att man är vänd mot den uppgående solen, som symboliserar den uppståndne Kristus och även hoppet om hans andra ankomst vid tidens slut.
Många forskare menar numera att mässan vänd ”mot folket” (på latin: versus populum) inte var det ursprungliga bruket, och att mässan mot öster har varit den historiska normen alltsedan apostlarnas tid. Firandet versus populum förekom i den tidiga kyrkan, men det var en minoritet som brukade det.

Offrets symbolik
Ett annat argument för att fira ad orientem är offrets symbolik: den samlade gemenskapen, är inte en sluten cirkel, utan öppnar sig för att frambära offer till Gud. Prästen frambär mässans offer till Fadern, medan de troende förenar sig med det offret. Den som offrar är lämpligen vänd mot den som tar emot offret. Prästen står därför framför altaret, i en position som är vänd mot Herren.

I mässor som firas versus populum blir ögonkontakten viktig mellan celebrant och troende. I sådana firanden blir också prästens personlighet mer betonad. Men hur viktigt är det egentligen att kunna se prästen i ögonen? Kan det inte ofta gagna mer, att reflektera över att han också är en kristen som har all anledning att vända sig mot Gud tillsammans med sina medkristna och säga tillsammans med dem ”Fader Vår”?

Sammanfattning
Historiska, teologiska och pastorala skäl talar alltså för att prästen firar mässan ad orientem, tillsammans med de troende. I centrum finns den gemensamma tron på den uppståndne Kristus och på hans återkomst i härlighet.

Fader Ingvar Fogelqvist

 

Peruprojektet blir vilande

Läs mer...