Varför firar kyrkan mässa för de avlidna i skärselden

Den 7:e juni i år firades för första gången på flera årtionden en själamässa för änkedrottning Josefina (1807-1876) i Växjö katolska församling enligt den extraordinarie formen av mässan – kallad i folkmun den äldre latinska mässan. På dödsdagen 145 år sedan offrade fader Fogelqvist själamässan till vår katolska drottning som livet ut förblev fast i den katolska sanningen och uträttade mycket gott för kyrkan i Sverige.

Be för de avlidna

För att förstå varför kyrkan firar mässa för den avlidne i skärselden så låt oss först utgå från den heliga skrift. I Andra Mackabeerboken kan vi läsa följande att Judas Makkabeus bar fram försoningsoffer för de döda, för att de skulle befrias från sina synder (12:45). Katekesens utläggning kring detta bibelcitat har sedan urkyrkan ständigt varit den att det är gagneligt och gott att bära fram böner och som tagit uttryck i framförallt i mässan som offras för de levande och döda. Att fira mässa för de avlidna själarna i skärselden förkastades helt under den protestantiska reformationen med den huvudsakliga argumentationen att det saknades stöd i bibeln att be för de döda. Reformatorerna gjorde det tämligen enkelt för sig genom att helt enkelt plocka bort Andra Mackabeerboken helt och hållet från Bibelns heliga skrifter.

Den katolska mässan är den främsta och ärevördigaste bland de sju sakramenten – källan till alla sakrament vilken skänker nåd både för levande och döda genom korsoffret. Den katolska mässan förklaras på det tridentinska kyrkomötet (1545-1563) att mässoffret är ett och samma offer som korsoffret på Golgata. Ty en och samma offergåva och det är densamme, som nu genom prästernas tjänst offrar och som den gången frambar sig själv på korset, endast sättet att frambära är olika. Frukterna av det förra (blodiga) offret ernås i ofantligt rikt mått genom det senare (oblodiga). Det frambärs därför med rätta ej blott för de levande troendes synder, för deras straff, gottgörelser och andra behov enligt apostlarnas tradering, utan även för de kristna avlidna, som ännu icke är fullkomligt renade (22:dra sessionen, år 1562). Den reningsplats som konciliefäderna syftar på är hämtad från den heliga skrift i 1 Kor. 16:12-15. De som dör i nådens tillstånd, men som ännu inte är fria från alla synder och syndastraff, får inte genast komma in i himmelen. Den helige Johannes skriver i Uppenbarelseboken om Guds heliga stad: ”Intet orent skall någonsin komma ditin” (21:27). De som först måste göra bot för sina synder, kommer till den reningsplats som kallas skärselden.

Skärselden

Kyrkan har alltid, från Skriften och Traditionen, lärt att det finns en reningssplats, skärselden, där de avlidna kristtrogna finns, för att på så sätt renas från sina jordiska synder, för att syndfria inträda himmelriket. Kyrkan lär att mässoffret som frambärs av prästen och där de kristtrogna erhåller nåd då de uppoffrar sina egna böner i mässan. Då nåd från mässan ges till de levande och de döda kan därmed tiden och straffen förkortas för de arma själarna i skärselden. Den helige Augustiner skriver i sin skrift ”De cura pro mortuis gerenda” att ”när de trogna som stått de avlidna närmast minns dem och ber för dem så är det utan tvivel till nytta för de avlidna.” Vi, katoliker vet att det finns ingen död eller som den heliga Thérèse av Jesusbarnet sade: ”Jag dör inte, jag träder in i livet”.

Mässintention

Bruket att en mässa kan ha en särskild böneintention är lika gammalt som kyrkan själv. Liksom mässan kan offras som en tacksägelse för ett helgon eller allt från räddning undan svår torka till Jesu allraheligaste hjärta, så kan också en mässa offras till de avlidna själarna i skärselden för att på så sätt frambära offret och de kristtrognas förböner, för att själarna kan komma närmare Gud och till slut befrias från eldens rening. En del präster läser flera själamässor (requiem) i månaden för att på sätt minska det timliga straffen för själarna. I varje mässa ber kyrkan för själarna i skärselden i Memento, etiam, Domine… ”kom även ihåg, Herre dina tjänare och tjänarinnor N. N. som tecknande med trons insegel gått före oss och sover fridens sömn.” En särskild requiem-mässa ger mer avlat för den enskilde. Den kände dominikanermunken, fader Garrigou-Lagrange (1877-1964) skriver att nästan varje avlat kan förbönsvis komma de arma själarna i skärselden till godo och att själarna i skärselden inte befinner sig i ett bedjande tillstånd utan befinner sig i ett tillstånd mottagliga för de levandes förbön och därför skall de sedermera (när själarna träder in i himmelen) visa sin tacksamhet genom att be för oss.

Det är således kärleksfullt att be prästen offra själamässor för avlidna släktingar så ofta det är möjligt. Det finns olika exempel på detta i kyrkan. Exempelvis i Frankrike är det fortfarande brukligt att katoliker ber sina församlingspräster att läsa själamässor för stupade släktingar från första världskriget. Det är aldrig fel att enträget och ofta be för sina släktingar privat eller be församlingsprästen fira en mässa för avlidna släktingar, inte enbart på årsdagen, utan ofta för att själarna ska befrias och träda in i himmelriket.

Joacim Svensson, ministrant, fil. mag.

Hösten 2021

Peruprojektet blir vilande

Läs mer...