Gravlyktan: Det tröstande ljuset vid graven

Vi känner alla till traditionen med ljus, som lyser upp våra kyrkogårdar i novembernatten, särskilt under allhelgonahelgen. Det är faktiskt en katolsk sed, som kommit till Sverige efter Andra världskriget. Men det är också ett urgammalt bruk: man ställer en lykta på graven och tänder den. Den är ett synligt uttryck för kärlek och tacksamhet. Det är som om det brinnande ljuset ville säga: ”Jag tänker på dig. Jag ber för dig. Jag har inte glömt dig.”

Gravlyktor fanns redan i förkristen tid. I Rom, till exempel, tände man oljelampor på gravarna. Det skulle hjälpa de döda att hitta vägen i det mörka Hades. De kristna bevarade bruket, men gav det en ny innebörd. Den brinnande oljelampan var för dem en trosbekännelse. Den som är döpt hör till Kristus. Den som dör med Kristus får också uppstå med honom. Dödens mörker övervinns genom uppståndelsens ljus. Ljuset på graven blir då en förkunnelse om tron på uppståndelsen. Besökaren vid graven påminns om att den döde inte är borta för alltid, utan har gått före in i evigheten, för att där vänta på sina nära och kära.

Gravlyktan kan också uppfattas som en maning. Liknelsen i Evangeliet om de förståndiga och oförståndiga jungfrurna talar ett tydligt språk. De jungfrur som hade olja i sina lampor, fick deltaga i bröllopsfesten, medan de jungfrur som försummat att ta med olja, inte blev insläppta i bröllopssalen. Den kristne som tänder ett ljus på graven, måste därvid ofrånkomligen betänka sitt eget liv och ställa sig frågan: är jag beredd? Har jag gjort allt, för att utan fruktan kunna ta steget ut ur tiden in i evigheten? Kommer porten till den himmelska bröllopssalen att öppnas för mig eller kommer jag att avvisas, för att jag inte hade någon brinnande lampa?

Gravlyktan är alltså mer än bara utsmyckning. Den är tecken på att man minns med tacksamhet och för den troende människan är den en bekännelse till uppståndelsen. Ljuset på graven hör, för den kristne, samman med påskljusets ljus, som är en symbol för den uppståndne Frälsaren. På påskljuset tänds dopljuset och ljuset vid den första heliga Kommunionen. Även ljuset vid dödsbädden står i relation till påskljuset. Gravlyktan blir därigenom en talande symbol: den som lever med Jesus, den som dör med Jesus, får uppstå med Jesus. Man kan uppfatta gravlyktan som en annan form av bön: ”Herre, giv dem den eviga vilan och låt det eviga ljuset lysa för dem” Där orden tystnar, träder i deras ställe ljusets tysta bön.

F. Ingvar Fogelqvist

Gravlyktan: Det tröstande ljuset vid graven