Maximilian Kolbe

Maximilian Kolbe

Den yttersta uppoffringen.

Petrus ord till Jesus: “Herre jag är redo att både gå i fängelse och i döden för dig”. Jesus svarar: “Jag säger dig Petrus. Idag ska icke hanen gala förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du inte känner mig”.

Att gå i döden för någon är den yttersta uppoffringen någon kan göra för en annan människa, och därmed rädda ett liv. Det sägs att vid Estonias förlisning var det flera som offrade sig för att någon närstående eller yngre familjemedlem skulle ha en möjlighet att överleva. En som gjorde detta, och som jag vill berätta om, är Maximilian Kolbe.

Påven Paulus VI saligförklarade Maximilian Kolbe den 17 oktober 1971 och Påven Johannes Paulus II, helgonförklarade honom den 10 oktober 1982. Både vid saligförklaringen och helgonförklaringen deltog Franciszek Gajowniczek, hans fru och barn.

Vem var då denna Franciszek Gajowniczek? Det hela började i det tyska koncentrationslägret Auschwitz. Auschwitz var det tyska namnet nazisterna hade givit den polska byn Oświęcim i det ockuperade södra Polen. Maximilian Kolbe var en av många franciskan-bröder som blev internerade i koncentrationslägret, efter att de hade gömt flera tusen människor från att bli arresterade av nazisterna. Regimen i Auschwitz var fruktansvärt men Maximilian Kolbe vågade reagera på den nazistiska ondskans kraft med evangeliets osjälviska kärlek.

Maximilian Kolbe fick fångnummer 16770 när han anlände till fånglägret 1941 och placerades i block 14. Maximilian Kolbe och hans medfångar fick utstå fruktansvärda förhållanden, med hårt kroppsligt arbete, lite mat och lite sömn. I tillägg blev de ofta plågade och slagna av de nazistiska vakterna. Vid arbetsdagens slut blev alla fångar uppställda för att räknas, och en dag i slutet av juli 1941 fattas en fånge. Den ansvariga officeren Fritsch skriker ut “För varje rymning - tio fångar till svält bunkern!”.

Den natten sover ingen i fader Kolbes barrack. Dödsskräck griper dessa härdade män, som många gånger under tortyr önskat sig dödens befrielse. Men inför detta som ska hända om inte den förrymde fången hittas fasar alla. Att falla för exekutionsplutonens gevärskulor eller stupa i strid är dessa modiga män inte rädda för. Varje dag ser de medfångar bli avrättade, som de tvingas se på utan att vända bort blicken. Men att dygn efter dygn kämpa med döden i en liten bunker utan mat och utan dryck, bara tanken på detta är förlamande. Fruktansvärda rykten om vad som sker i bunkern är i omlopp i lägret. Att dö svältdöden är inte den största plågan, det är att inte kunna dricka och att ständigt vara törstig utgör den ohyggligaste tortyren.

Nästa morgon vid uppställningen berättar Fritsch att “flyktingen har inte återfunnits, alla fångar i lock 14 givakt!”. Julihettan är outhärdlig, det är strängt förbjudet att låta någon dricka. SS-männen upprätthåller ordningen med slag av gevärskolvarna, flera av fångarna svimmar och faller till marken. Obarmhärtigt slår SS-männen på de medvetslösa fångarna, om slagen inte längre gör någon verkan släpas de bort och kastas i en hög tillsammans med andra offer. Fader Kolbe svimmar inte, han faller inte, han står upprätt, hans sista prövning har kommit. Långsamt mognar ett beslut i honom, nu tillhör hans liv inte längre honom själv. Stunden kan komma då någon tar det ifrån honom, i hans själ råder säkert lugn, han är försonad med Gud och sin nästa. Ända till kvällen måste de stå där och vänta på domen. Fritsch älskar att se fångarna lida och han njuter av att skrämma sina offer. Ännu en gång deklarerar han att den rymda fången inte återfunnits, därför skall tio av fångarna dö i svält bunkern. Om någon flyr en gång till blir det tjugo som ska dö.

I de tyska fånglägren brukar de arbetsdugliga sparas. Men Fritsch är sadist och det är en njutning för honom att gå omkring bland fångarna likt en dödens ängel. Till slut pekar han “Den där!”, han skriver genast in fångens nummer på de dömdas lista. Här är människan bara ett nummer. Han fortsätter att välja nya offer och det verkar som att det roar honom. Nu är tio dödsdömda utvalda, en av dem ropar då förtvivlat “Åh, min stackars hustru, mina barn! Aldrig mer får jag se dem!”. Alla fångar som står uppställda håller andan. En ny order kommer “Ta av skorna! De dömda ska gå barfota till bunkern”. Plötsligt inträffar något oerhört, en av fångarna tränger sig fram genom leden. Hans huvud är lätt böjt åt sidan, ögonen blickar rakt in i officerens ansikte och viskningarna löper genom fångleden. Det är fader Kolbe som står helt lugnt framför officeren, han talar tyst så att bara de närmaste kan höra. “Jag skulle vilja dö istället för en av de dömda.” Officeren stirrar på honom, det han har hört överrumplar honom. Han ser faktiskt lite chockerad ut och utbrister “Varför det?”.

Fader Kolbe svarar “Jag är gammal och jag är katolsk präst, och jag duger snart ingenting till”. “För vem vill du dö?” frågar officeren. “För den mannen” säger fader Kolbe och pekar på Franciszek Gajowniczek, som förut klagade bittert. Officeren skriker då ut “Vem är du?”, han får svaret “Jag är katolsk präst”. Kolbe säger inte munk, och inte heller franciskan utan präst. “Din önskan inviljas”. De dömda skulle inte vandra den sista vägen utan en präst och det är en fråga många har ställt sig. Tog fader Kolbe den dömdes plats för att rädda hans liv, eller var det för att vara med de andra nio som skulle dö?

Barfota vandrar de dödsdömda långsamt i riktning mot svältbunkern. Det sägs att fader Maximilian Kolbe gick sist, likt en herde efter sin hjord. Fader Kolbe led i femton dygn under svältens och törstens plågor, till sist fick han en dödlig injektion karbolsyra och hans dödsdag är den 14 augusti 1941. Det sägs att under tiden som fångarna var i döds bunkern kunde man höra bön och psalmsång i flera dagar, under ledning av fader Kolbe. Fader Kolbes dödsattest finns bevarad men i den står det att dödsorsaken var lunginflammation. Det är ganska bisarrt att nazisterna behandlade människor på ett fruktansvärt sätt. Men i sin iver i att allt skulle dokumenteras drog lägerläkaren sig inte för att ljuga om dödsorsaken, så att eftervärlden skulle tro på deras.

Franciszek Gajowniczek (1901–1995) överlevde Auschwitz. Efter kriget när han blev fri och återvände hem fann han sin fru, men hans två av hans söner hade dödats i en sovjetisk flygattack. Gajowniczek gjorde det därefter till sin livsuppgift att sprida information om Kolbes offer och verksamhet i lägret. När Maximilian Kolbe helgonförklarades av påven Johannes Paulus II på Petersplatsen den 10 oktober 1982, var Franciszek Gajowniczek närvarande.

Diakon Oddbjörn Andreassen

Getsemane, Jerusalem
Getsemane, Jerusalem
Golgata, Jerusalem
Golgata, Jerusalem
Heliga gravens kyrka, Jerusalem
Heliga gravens kyrka, Jerusalem