I Växjö var det nu en viss stabilitet under nästan 10 år med pater Harold som kyrkoherde och pater Victor med ansvar för bl.a. Blekinge, där Olofström med den starkt expanderande industrin och ökat antal invandrare blev centrum för verksamheten. BroderBernard skötte bl.a. ekonomin. 1965 anlände pater Patrick (Macartan) McKeown och 1968 pater Richard Appleyard, vilka senare under ganska många år skulle vara kyrkoherdar i Jönköping och Växjö.

Ingenstans på passionisternas stora område i Småland, Blekinge och Öland fanns detnågon katolsk kyrka utan man fick hålla till godo med rum som inretts till kapell. Detvar därför naturligtvis mycket trångt, särskilt vid stora högtider. I Jönköping,där behovet av en kyrka var störst, gjorde man flera fruktlösa försök att lösabyggnadsfrågorna. Det blev därför Växjö som först skulle få sin kyrka. Pater Haroldlyckades uppbringa de penningmedel, ca 300.000 kr, som var nödvändiga förpassionisternas dittills största byggnadsprojekt i Sverige. Saken underlättades juockså av att man i Växjö hade tillgång till en tomt som kunde rymma även enkyrkobyggnad. Först måste dock stadsplanen ändras, eftersom området var planlagt somvillaområde. Stadsarkitekten var här mycket tillmötesgående mot församlingens behov.

Församlingsmedlemmen ingenjör Zbigniew Walz var arkitekt för den nya kyrkan. Byggnadsarbetena tog sin början i november 1966 och den högtidliga grundstens-läggningen skedde den 25 februari 1967, då generalvikarien msgr Hans-Henrik von Essen murade in grundstenen. Bland de närvarande fanns stadens representanter borgmästaren OlofBergholtz och stadsarkitekten Staffan Bülow-Hübe.

Lördagen den 23 september 1967 kunde biskop John Taylor inviga S:t Mikaels kyrka, denförsta katolska kyrka som byggts i Småland efter reformationen.

Kyrkan, stram och ren i linjerna, är uppförd i brunt tegel med koppartak ochsammanfogad med den ursprungliga villan. Interiören är lika stram och ren med sina brunategelväggar och med takets ljusa furuplankor som drar blickarna till den högatakresningen. Det ljusa träinslaget följer sedan väggarna nedåt som i mycketstiliserade valv. I enlighet med Vatikankonciliets dekret om liturgin är altaret, iljusgrå granit, fristående så att prästen kan stå vänd mot församlingen. Tillhöger om altaret står tabernaklet på ett altare av liknande typ som huvudaltaret. Påkorväggen hänger ett mycket enkelt krucifix.

Vid invigningen assisterades biskop Taylor av ett flertal präster. Bland denärvarande passionisterna från när och fjärran fanns pater Ignatius från England, somåtervänt till Växjö för denna högtid.

Efter invigningen och mässan samlades de omkring 200 deltagarna till supé i den närbelägna Ulriksbergsskolan. Under den glada och otvungna samvaron hölls tal av biskopen, kyrkoherden, passionisternas provinsial pater Ambrose Sunderland och kyrkansarkitekt ingenjör Walz. Pater Caspar Caulfield företrädde passionisternas ordensgenerali Rom.

Som ett exempel på hur outvecklad den ekumeniska situationen var i Växjö ännu viddenna tid kan nämnas att inte någon officiell företrädare för andra kyrkor eller samfund var närvarande vid grundstensläggnings- eller invigningshögtiderna. Eftersom Svenska kyrkans främste lokale företrädare i staden inte ansåg sig kunna närvara vågade katolikerna inte heller bjuda in några representanter för frikyrkorna. Den ekumeniska förståelsen skulle dock komma att öka mycket påtagligt under 1970-talet.

Vid kyrkans invigning hade ännu inte alla inventarier kommit på plats. 1968kompletterades inredningen med en dopfunt, en påskljusstake, två akolytljusstakar och enambon, vilka köptes och betalades genom insamlingar i Holland. En Kristusbild, inköpt iLiverpool, fästes på korset. Den vackra bilden av Jungfru Maria av Czestochowa är engåva av konstnären och fru Walz och invigdes av den polske prästen Chmielewski i mars1968. Något år senare ersattes det gamla tabernaklet av det nuvarande, som kommer frånpassionisternas Junior Seminary i Blythe Hall, Ormskirk, Lancashire. 1986 köptes en orgelfrån Hinneryds församling för att ersätta det gamla harmoniet, som under många årtroget men med tiden allt mer svårspelat tjänat i gudstjänsterna.

Redan inom ett år efter kyrkans invigning började pater Harolds hälsa vackla. Han fick ett par viloperioder i England under 1968 och 1969, men den 20 augusti 1969 drabbades han av en hjärtinfarkt i huset i Växjö och avled samma dag på lasarettet. Pater Harolds död markerade slutet på en epok i den kyrkliga historien i Småland och Blekinge. Sedan han 1957 utsetts till superior för passionisterna i Sverige och därmed vid 53 års ålder fick börja sitt nya arbete i ett nytt land hade han oförtröttligt lett sina ordensbröder och församlingsbor.

Elisabeth Wulff skriver i kyrkotidningen bl.a.: "S:t Mikaels katolska kyrka i Växjö är den förnämsta länken i den kedja av kapell och mässcentra som tack vare pater Harolds aldrig sviktande tro och arbete nu finns i Småland och Blekinge. Kyrkan i Växjö är det inspirerande yttre tecknet på pater Harolds verksamhet i Kristi efterföljd. Tacksamheten hos sjuka och gamla, som han aldrig försummade att besöka, och välsignelsen från flyktingar och konvertiter, som han med fasthet, tålamod och humor ledde de inte alltid lätta första katolska stegen i vårt land, är de osynliga frukterna av ett liv som sann efterföljare till Paulus av Korset, passionistordens grundare."

Vid jordfästningen i S:t Mikaels kyrka läste biskop Taylor requiemmässan tillsammans med provinsialen pater Ambrose Sunderland och den avlidnes bror pater Sydney Dommersen och ett stort antal präster. Pater Harolds grav är belägen på Skogslyckans kyrkogård.

Bredvid pater Harold på Skogslyckans kyrkogård vilar den danske benediktinmunken Helge Augustinus Bernth OSB (1906-1976), som under några år på 1970-talet bodde i Källebäcken i Älmeboda, där han levde som eremit och konstnär.

Vid pater Harolds död fanns det fyra präster och två bröder i församlingen; i Växjö pater Victor Doran (delvis bosatt i Olofström), pater Patrick McKeown och broder Bernard Connolly och i Kalmar pater Oliver McKenzie, pater Richard Appleyard och broder Francis Welsh. Till pater Harolds efterträdare som superior för passionisterna i Sverige utsågs mot slutet av året 1969 pater Colum Devine, som dock måste avsäga sig uppdraget på grund av sjukdom redan i början av nästa år innan han hunnit tillträda. I stället utsågs i februari pater Victor Doran till superior. Till följd av detta utnämndes han också till kyrkoherde i Växjö.

De första åren av 1970-talet skedde det mycket stora personella förändringar bland passionisterna i Småland. 1970 anlände pater William Kenney till Växjö från England. Under något år studerade han här vid universitetsfilialen innan han i januari 1972 flyttade till Göteborg. I december 1970 återvände pater Oliver till England efter nästan 20 års verksamhet i Småland. Av de fyra pionjärerna bland passionisterna i Småland återstod nu endast broder Gabriel. Under ett par år fr.o.m. 1971 var pater Ambrose Sunderland, den tidigare provinsialen, och pater Brendan Ashe verksamma i Småland. 1971 hade också pater Richard Appleyard flyttat till Växjö från Kalmar, där han efterträddes av pater Patrick McKeown.

Förstärkning av och viktigt komplement till de brittiska passionisterna anlände till Växjö på nyåret 1972 i form av de två polska passionistfäderna Wojciech (Adalbert) Seliga och Kasimir Pawlak. Pater Wojciech placerades snart i Jönköping medan pater Kasimir huvudsakligen var verksam i Växjö och Kalmar.

1973 kom så pater John McCormack till Växjö från England. Med undantag av pater Benedict Lodge (i Växjö 1977-1978) blev han den siste passionistpater som sändes från England till att verka i S:t Mikaels församling. En stor förlust gjorde församlingen 1975 när broder Bernard efter 15 år lämnade Växjö för att ta sig an större uppgifter i England.

Blekinge avskiljs från församlingen 1971

Det var inte bara förändringar på det personella planet i S:t Mikaels församling under början av 1970-talet. Den 1 september 1971 avskildes Blekinge från församlingens område och överfördes till en nybildad församling med säte i Hässleholm, vilken leddes av polska oblatfäder. Olofström med sin stora invandring hade blivit centrum för verksamheten i Blekinge och antalet katoliker där hade blivit större än i församlingens moderort Växjö. Malmöprästerna hade bistått olofströmstraktens katoliker fram till 1959, men i november detta år övertog pater Victor själavården. Hösten 1963 skaffade han sig en lägenhet och kunde därmed bo där flera dagar i veckan. Olofström fick då mässa varje söndag.

När pater Victor blev superior och kyrkoherde i Växjö 1970 blev pater Patrick (Macartan) hans efterträdare i Olofström fram till sommaren 1971. 1972 fick Olofström åter fast bosatta präster men först 1985 blev det en självständig församling.

Det är inte bara präster och ordensbröder och ett engagerat lekfolk som behövs för att bygga upp en församling. Något saknas så länge det inte finns ordenssystrar, som bl.a. kan vara en kvinnlig förebild och inspirera till fördjupad tro och ökat kristet ansvar.

Passionisterna, särskilt superiorn pater Victor, verkade för att man skulle få en grupp systrar till församlingen. Redan 1971 skrev därför också biskop Taylor till passionistsystrarna i England och inbjöd dem att verka i Sverige. Sommaren 1973 gjorde passionistsystern Paul Mary ett månadslångt besök i Småland för att undersöka om det här fanns ett lämpligt verksamhetsområde för några systrar. När S:t Franciskus kyrka i Jönköping invigdes den 30 november 1974 var även passionistsystrarnas ledare närvarande, vilket förebådade systrarnas ankomst till Småland.

Det var inte den kontemplativa grenen av passionistsystrarna, som skulle komma till Sverige utan en självständig kongregation som grundats av den engelska konvertiten Elizabeth Prout (moder Mary Joseph, 1820-1864) i Lancashire i England vid mitten av 1800-talet. Den ägnar sig nu huvudsakligen åt undervisning men också liksom grundarinnan åt socialt arbete.

I september 1975 kom fyra efterlängtade passionistsystrar till Växjö. Systrarna Francis, Clare, Anna och Eileen fick sin bostad i en femrumslägenhet på Dalbovägen 5 A. De kom redan från början att göra en mycket viktig insats i församlingsarbetet, religionsundervisningen, ungdomsarbetet m.m. Genom att leda språkkurser i engelska och franska och flitigt besöka skolor för att informera om den katolska kyrkan fick de också en mängd kontakter med icke-katoliker. Systrarna har på så sätt haft en synnerligen stor betydelse för församlingens utveckling.

Den gamla villan i Växjö hade nu blivit alldeles för liten för att rymma både passionisternas kommunitet och den utökade församlingsverksamheten. 1972 började man umgås med planer på en tillbyggnad. Med finansiellt stöd från biskopsämbetet beslöt man senare att göra en tillbyggnad, som på nedre planet bl.a. innehöll en stor församlingssal. Ritningarna upprättades även denna gång av Zbigniew Walz. I november 1975 påbörjades arbetena och söndagen den 30 maj 1976 kunde man i samband med barnens första heliga kommunion ta församlingssalen i bruk, även om allt arbete ännu inte var avslutat.

Nästa märkesdag inföll fredagen den 3 december 1976 då man med en stor fest firade 25-årsjubileet av passionisternas verksamhet i Sverige. Bland de från utlandet inbjudna passionisterna fanns ordensgeneralen och missionsprokuratorn från Rom, provinsialen från England och hans prokurator, provinsialen från Polen, systrarnas provinsföreståndare från England och en av hennes medhjälpare samt två av passionisternas pionjärer i Växjö: pater Ignatius McElligott och pater Oliver McKenzie.

Vid tacksägelsemässan i den fullsatta kyrkan läste kyrkoherde Ingvar Stridh från Bergunda den första läsningen och broder Gabriel den andra. Pastor Jan Smith höll högtidspredikan. Mässan firades med en stor koncelebration med grannförsamlingarnas kyrkoherdar och monsignore Hans-Henrik von Essen från stiftet. Efter mässan följde kyrkkaffe och lunch med ett flertal tal. Därefter presenterade pater Richard en bild-ljud-serie om passionisternas 25 år i Sverige.

Åren kring 1980 skulle komma att bli en vändpunkt i församlingens historia. 1977 valdes pater Richard Appleyard, som då sedan ett knappt år var kyrkoherde i Jönköping, till superior för passionisterna i Sverige. Han flyttade därmed tillbaka till Växjö. Pater Victor, den tidigare superiorn, flyttade för ett år till Kalmar för att sedan fortsätta till Göteborg. Sedan stiftets nye biskop Hubertus Brandenburg tillträtt i början av 1978 utnämndes pater Richard också formellt till ny kyrkoherde i Växjö.

1980 ingick passionistfäderna en överenskommelse med biskopen att man inom en femårsperiod skulle lämna församlingarna i Växjö och Jönköping för att koncentrera verksamheten till västkusten.

Avvecklingen av engagemanget i Småland började med att passionisterna lämnade Kalmar, som fr o m den 1 januari 1982 avskildes från S:t Mikaels församling och blev en självständig församling under namnet S:t Kristoffer. I praktiken hade Kalmar redan under många år fungerat som en annexförsamling till stor del oberoende från Växjö. Till en början blev det polska paulinfäder som övertog ansvaret för den nya församlingen, medan pater Kasimir övertog arbetet att grunda en församling i Trestadsområdet på västkusten.

I regel hade det varit minst 2-3 passionistpräster boende i Växjö, men fr.o.m. hösten 1980 var det bara kyrkoherden kvar. Efter det att Kalmar lämnats kom dock broder Francis att åter vara verksam i Växjö under ett par år.

En stor del av året 1984 var pater William Kenney vikarierande kyrkoherde i Växjö. Många församlingsbor mindes honom från åren 1970-1972 då han bedrev studier vid universitetsfilialen. Före återkomsten till Växjö hade han under ett drygt år varit verksam som rådgivare åt ordensgeneralen i Rom. När han vid årsskiftet 1984/85 flyttade till Johannesgården i Göteborg valdes han till ny superior för passionisterna i Sverige. Därmed markerades definitivt att passionisternas centrum hade flyttats från Växjö. William Kenney fick dock inte vara verksam i Göteborg så länge i och med att han 1987 utnämndes till hjälpbiskop i stiftet. Det som började så smått i Växjö 1970 hade alltså lett till biskopshuset i Stockholm. I Växjö kunde man därvid känna en viss stolthet över sin "småländske" biskop.

I början av 1985 anlände fader Paul Redmond till Växjö. Han tillhörde pater Richards hemstift Leeds i England och avsikten var att han med tiden skulle ta över posten som kyrkoherde. Detta skedde också den 15 augusti 1986 då pater Richard flyttade till Göteborg. Därmed hade passionistfäderna lämnat Växjö, där de startat sitt pionjärarbete i Småland nästan 35 år tidigare. Ytterligare några år, till 1990, var de fortfarande verksamma i Jönköping, men sedan dess är deras arbete koncentrerat till Göteborg.

Det är med stort vemod men också stor tacksamhet som församlingen kan se tillbaka på passionisternas arbete här under de gångna åren. Från en ringa början byggde de upp en församling med ett inte obetydligt antal lekmän engagerade i församlingsarbetet. De ansåg därför att de med gott samvete kunde lämna över församlingen i nya händer.

S:t Mikaels församling skilde sig länge i organisatoriskt avseende från övriga församlingar i stiftet på grund av att den ingick i passionisternas missionsområde, som i vissa delar hade en självständig ställning gentemot Stockholms katolska stift. Enligt 1956 års kontrakt mellan stiftet och passionisterna skulle passionisternas Regio Missionalis ledas av en Vicarius Regionalis. Som en följd härav utnämndes pater Harold 1959 av biskop Nelson också till generalvikarie för passionisternas område, en utnämning som 1962 förnyades av biskop Taylor.

I de katolska församlingarna ska det finnas ett kyrkoråd, som bl.a. har hand om den ekonomiska förvaltningen. S:t Mikael saknade dock länge kyrkoråd. De ekonomiska frågorna sköttes nästan helt av passionisterna, som länge också fick klara sig helt utan finansiellt stöd från biskopen i Stockholm; endast moraliskt bistånd kunde ges. Man var länge hänvisad till understöd från den engelska provinsen och från insamlingsverksamhet utomlands. 1955 stiftades en from stiftelse, Sankt Sigfrids Katolska Stiftelse, till vilken fastigheten i Växjö överläts. Stiftelsens ändamål var att "främja Katolskt religiösa ändamål och bereda understöd och förmåner till Katolska prästerskapet i Växjö."

1958 beslöts att stiftelsen skulle få en helt lokal förankring och sätet flyttades från Stockholm till Växjö. Ledamöter i styrelsen blev kyrkoherden Dommersen, pater Oliver McKenzie, doktor Janos Gáspár, ingenjör Zbigniew Walz, samtliga Växjö, och förste stationsskrivare Ingvar Helgeson, Alvesta. 1960 antogs nya stadgar och styrelseledamöter var då kyrkoherde Dommersen, pater Victor Doran, doktor Gáspár, fru Elisabeth Wulff och sjuksköterskan Inga-Britta Eliasson, de båda sistnämnda från Kalmar.

I samband med kyrkobygget aktualiserades frågan om ett kyrkoråd. Pater Harold föreslog att stiftelsens styrelse även skulle fungera som kyrkoråd. Sedan doktor Gáspár avsagt sig och två av ledamöterna blivit medlemmar av Kalmars kyrkliga kommitté utsågs 1966 en ny styrelse bestående av pater Harold, pater Victor, Josef Kruglhuber, Inge Maurins och Zbigniew Walz. Eftersom den sistnämnde också var kyrkans arkitekt tog pater Oliver hans plats under byggnadsperioden.

Den 21 januari 1973 företogs det första valet till egentligt kyrkoråd i församlingen. Som ordinarie kyrkorådsledamöter valdes Josef Kruglhuber, Franciska Niklasson, Zbigniew Walz och Doris Muranyi. Suppleanter blev Peter Ravelli, Gustav Púchy, Maria Boch och Antonin Pola. Kyrkoherden pater Victor var självskriven ordförande. Kyrkorådet tog nu över den ekonomiska förvaltningen i församlingen. Den 28 december 1978 beslöt därför styrelsen för S:t Sigfrids Katolska Stiftelse att stiftelsen skulle upplösas och tillgångar och skulder överföras till församlingen.

Det nuvarande kyrkorådet, som valdes i december 1991, består av kyrkoherden Paul Redmond, Josef Kruglhuber, Viola Martina, Gabriel Kwapisz och Franciska Niklasson samt suppleanterna Christopher Meakin och Anton Galant.

För att öka lekmännens deltagande i och ansvar för församlingsarbetet finns det numera i de katolska församlingarna även ett s.k. församlingsråd, som tillsammans med kyrkoherden ansvarar för församlingens pastorala angelägenheter. I S:t Mikaels församling gjordes en början våren 1985 då man bildade ett församlingsråd, där medlemmarna fick ett särskilt ansvar för olika delar av församlingsarbetet. Det första regelrätta valet till församlingsrådet skedde 1988. Till ordinarie ledamöter valdes då Viola Martina, Doris Muranyi, Andrzej Jacob, Marta Wedenberg, Monica Amaya Arias och Marie Louise Svensson. Det nuvarande församlingsrådet har kyrkoherden, Marie Louise Svensson, Marta Wedenberg, Marina Carlsson, Birgitta Björvik, Johannes Priyadhar och Piotr Sprycha som ordinarie deltagare.

Sedan 1988 har de katolska församlingarna också en församlingsstämma minst en gång varje år (årsmöte).

Om gudstjänst regelbundet firas på annan ort än församlingens huvudort finns det möjlighet att tillsätta kapellråd. Sådant kapellråd bildades våren 1991 i Älmhult.

Då passionistfäderna 1986 slutgiltigt lämnade församlingen fanns dock passionistsystrarna kvar. Två av de fyra första systrarna, Eileen och Anna, lämnade Växjö 1982 för att tillsammans med pater Victor bygga upp en ny församling i göteborgsförorten Angered. Systrarna Francis och Clare i Växjö fick då förstärkning av syster Catarina, som under sin tid här bl.a. sysslade med socialt arbete.

När syster Francis lämnade Växjö 1985 kom först syster Camilla under ett år och sedan syster Annuncia. Efter sex år i församlingen återvände syster Catarina till England 1988. På hösten samma år kom dock syster Rita från Göteborg för att hjälpa till i den nystartade förskolan.

I april 1989 beslöt passionistsystrarnas ledning att systrarna i Sverige endast skulle satsa på arbetet i Angereds församling. Under 1989 lämnade därför samtliga kvarvarande passionistsystrar Växjö; syster Clare på nyåret, syster Annuncia under sommaren och syster Rita framåt jul.

När de mycket omtyckta brittiska passionistsystrarna lämnade Växjö under 1989 befarade man att församlingen skulle få klara sig utan systrar, men till all lycka kunde man redan under sommaren 1990 hälsa deras efterträdare välkomna till staden och lägenheten på Dalbovägen. Det var nu polska systrar, ursprungligen från Lipie i Polen, som tog vid.

Systrarna har sitt ursprung i den s.k. Oasrörelsen, som grundad av fader Franciszek Blachnicki syftar till förnyelse av det religiösa, andliga livet. De tillhör en nygrundad kommunitet och så sent som 1986 fastställde den lokale polske biskopen denna stiftsförening.

En kommunitet av systrar hade under två år varit bosatt i Norrköping innan man flyttade till Småland. Tre systrar - Malgorzata, Mariola och Barbara, som syns på fotot, var några av systrarna som bodde i Växjö. De hade varierande arbete i församlingen, bl.a. katekes, hembesök, körsång, hjälp med gudstjänsterna, sjukbesök, sjukkommunionen, barnverksamhet, läger, retreater, öppet hus-verksamhet, pastorsexpeditionen, mm.

Hösten 1998 flyttade Systrarna till Kristus Konungens katolska församling i Göteborg. Deras adress där är:
Guds Nåds Barns Gemenskap
Gladiolusgatan 5C
431 61 Mölndal
tel. 031-776 6515

Av tradition har det funnits en ganska rik flora av religiösa föreningar i de större katolska församlingarna. Föreningslivet i landsortsförsamlingen Växjö har dock varit blygsamt.

Under några år kring 1970 verkade Marialegionen i församlingen. Flertalet medlemmar fanns dock i Olofström; i växjödelen av församlingen var medlemmarna ganska få. Församlingen fick under slutet av 1960-talet och under nästan hela 1970-talet regelbundna besök av grupper av Marialegionärer från Irland och England. Dessa använde två veckor av sin semester till att besöka katolikerna och samla dem och icke-katoliker till fredsmässor, ekumeniska gudstjänster m.m.

Ungdomsverksamheten har under det sista tjugotalet år delvis bedrivits i föreningsform. En ungdomsförening fanns det sedan slutet av 1960-talet. Den 10 december 1977 bildades Växjö Unga Katoliker. Pater John McCormack, församlingens ungdomspräst, och syster Anna var då de drivande och lyckades få ungdomarna att själva ta ett stort ansvar för verksamheten.

En viktig uppgift för församlingen är att låta det uppväxande släktet få goda insikter i den katolska tron. Därför ges fortlöpande undervisning åt barnen och ungdomarna från 7 års ålder, när barnen förbereds för sin första heliga kommunion, fram till konfirmationen i 15-årsåldern.

Redan 1952 började passionisterna så smått med undervisningen, vari ett tiotal barn deltog. Antalet undervisade barn och ungdomar ökade sedan kontinuerligt för att mot slutet av 1960-talet vara uppe i över 200, varav knappt hälften var bosatta i Kronobergs län. Undervisningen sköttes under många år enbart av passionisterna själva; först 1970 engagerades den första lekmannen i Växjö, Franciska Niklasson.

Utrymmena i Växjö för undervisning m.m. var länge mycket begränsade. Situationen blev dock lite bättre sedan kyrkan byggts 1967 då det tidigare kapellets två rum kunde användas. Hösten 1973 gjorde man en behövlig omläggning av undervisningsmetoderna. I stället för att de olika åldersgrupperna undervisades ungefär en gång i veckan gick man över till den av katolska pedagogiska nämnden utvecklade och alltjämt praktiserade s.k. intensivundervisningen, som äger rum en lördag i månaden. Även barnens föräldrar samlas då till samtal medan undervisningen pågår. Dominikansystern Hanne Bang reste, under flera år, ned varje månad från Stockholm för att tillsammans med pater Richard och pater John samt de båda lekmännen Franciska Niklasson och Willi Lang undervisa församlingens barn och ungdomar i Växjö.

Det nya förbättrade undervisningssystemet krävde dock större lokalutrymmen, som delvis tillgodosågs med tillbyggnaden till huset 1976. Sedan passionistsystrarna kommit till Växjö blev syster Francis ansvarig för undervisningen. Hon verkade även som konsulent på deltid vid katolska pedagogiska nämnden. Antalet lekmän som kateketer har ökat undan för undan och ca 150 barn och ungdomar deltar för närvarande i undervisningen.

Det bedrivs även kursverksamhet för att öka kunskaperna om kyrkans lära och liv hos vuxna katoliker och andra intresserade. Sedan början av 1970-talet har det t.ex. hållits åtskilliga kurser och studiecirklar i katolsk troslära för icke-katoliker. Även andra studiecirklar och bönegrupper förekommer.

Ett resultat av undervisningen i kyrkans tro är ett litet antal konvertiter, som önskat bli upptagna som fullvärdiga medlemmar av den katolska kyrkans synliga gemenskap. 1952 undervisades den första blivande konvertiten, som dock upptogs i Göteborg, men 1953 skedde den första upptagningen i kapellet i Växjö. Under de gångna 40 åren har församlingen fått ta emot ett 20-tal konvertiter från länet. Bland dem kan nämnas filmfotografen Einar Nihl från Konga, som med sin hustru upptogs 1973.

Medlemmarna i den katolska kyrkan i Sverige är till största delen invandrare eller ättlingar till invandrare. S:t Mikaels församling utgör inget undantag, tvärtom. Församlingens tillväxt har sin grund i de vågor av flyktingar och arbetskraftsinvandrare som vid olika tillfällen har nått vårt län.

Ett första större tillskott till de fåtaliga katolikerna i länet kom med rödakors- och UNRRA-transporterna av f.d. lägerfångar vid andra världskrigets slut. Dessa krigets offer var till stor del polacker, av vilka många var katoliker. En hel del av dem kom att stanna kvar här i landet. Nästa stora tillströmning av katolska flyktingar skedde i samband med Ungernrevolten 1956. Åren omkring 1965 hämtades arbetskraft till Sverige från bl.a. Jugoslavien, där kroater och slovener tillhör den katolska kyrkan. Under 1970- och 1980-talen har det kommit flyktingar från bl.a. Latinamerika, Polen och Mellanöstern.

Under 1900-talet har man försökt hjälpa invandrare och flyktingar i Sverige att upprätthålla kontakten med kyrkan genom att erbjuda själavård på olika språk. Redan under seklets första decennier reste jesuitpatern Bernhard Stolberg tillsammans med polska präster runt hos de polskspråkiga galiziska arbetarna i södra Sverige. Efter andra världskriget har kyrkan anställt s.k. nationella själasörjare för de stora språkgrupperna bland de katolska invandrarna. I Kronobergs län, särskilt i Växjö, har man därför vid olika tillfällen bistått invandrarna med själavård och mässor på flera invandrarspråk. För närvarande finns det ganska regelbundet mässor på polska, ungerska, kroatiska och spanska.
Den största gruppen av utländska katoliker i länet är nog latinamerikanerna. Särskilt den chilenska gruppen har sedan mitten av 1980-talet blivit mera aktiv. Efter föredöme från hemlandet startade chilenarna i Växjö 1984 en basgrupp, Pastoral Exilio, som var ansluten till och integrerad med församlingen och bl.a. tog initiativ till månatliga mässor på spanska. Under åren 1989-1990 var därför den chilenske prästen Luis Caro Silva bosatt i församlingens hus med stiftets uppdrag att vara själasörjare för de latinamerikanska flyktingarna inte bara i S:t Mikaels församling utan i hela södra Sverige.

Sedan 1982 är församlingens geografiska område lika med Kronobergs län. Även om Växjö alltid varit centrum för verksamheten har man ända sedan 1952 firat mässor och bedrivit undervisning i hyrda lokaler under längre eller kortare tid på ett stort antal orter i länet. På de flesta av dessa platser bedrivs numera ingen regelbunden verksamhet, t.ex. i Alstermo, Klavreström, Kosta, Tingsryd eller Lidhult.

Under de två senaste decennierna är det främst fyra orter som haft regelbunden mässa och i anslutning härtill undervisning för barnen, nämligen Strömsnäsbruk (församlingshemmet), Konga (Timmermannens kapell), Älmhult (församlingshemmet) och Ljungby (Mariakyrkan). Därutöver har mässan lästs i Lessebo särskilt i samband med de stora högtiderna. Församlingen är mycket tacksam mot Svenska kyrkan, som generöst har upplåtit sina lokaler för katolikerna.

På grund av minskad uppslutning slutade man 1984 med att fira mässan i Konga. Efter drygt 40 år av regelbundet mässfirande i Strömsnäsbruk, under några år t.o.m. i eget kapell, upphörde detta 1988.

En ort där katolikerna tar allt större ansvar för den katolska verksamheten är Älmhult. Man har där starka önskemål om att få egna lokaler för gudstjänstfirande och annan verksamhet. Våren 1991 bildades därför ett kapellråd i Älmhult med avsikten att så småningom förvärva en egen fastighet.

1988 kunde man börja förverkliga planerna på att i kyrkans hägn ta hand om även de allra yngsta i församlingen. Viola Martina, församlingsassistent och utbildad förskollärare, var den drivande kraften. Hösten 1988 startade hon en deltidsgrupp för barn mellan 4 och 6 år med bl.a. syster Rita som medhjälpare. Från januari 1989 kunde man utöka tiden.

Sedan januari 1990 är kommunen huvudman för det föräldrakooperativa daghemmet Sankt Mikael, som avses drivas på mångkulturell katolsk/ortodox grund med Viola Martina som föreståndare. Drygt 15 barn tas nu emot i församlingens lokaler, som byggts om för att uppfylla normerna för daghem.

Församlingslokalerna har nu åter blivit otillräckliga för verksamheten. I syfte att få bättre och rymligare lokaler planerar församlingen för ett nybygge bakom kyrkan. I ett 1 1/2-plans souterränghus skulle man kunna ha ungdomslokaler i källarplanet, daghem och undervisningslokaler på bottenvåningen och bostäder för systrarna på övervåningen. Kanske kan detta bli verklighet inom ett par år. Som en första etapp avser systrarna att flytta in i en lägenhet i församlingshuset.

Även kyrkolokalen är ofta för liten för den gudstjänstfirande församlingen och skulle därför behöva utökas. I källaren har också tre äldre fönster med glasmålningar från passionisternas rivna S:t Annes kyrka i Sutton i England under ett antal år väntat; ett av fönstren har S:t Mikael som motiv. Dessa blev 29 september på Sankt Mikaels högtid ett välkommet tillskott till kyrkans inte särskilt rikliga konstnärliga utsmyckning då de installerades och välsignades.

Antalet katoliker i Sverige har ökat starkt under de senaste decennierna. Kyrkan uppskattade sina katoliker till 5.000 1940, 30.000 1960, 90.000 1980 och 145.000 1990. Även S:t Mikaels församlings medlemsantal har genom åren varit i nästan ständigt stigande, till största delen beroende på invandringen. I juli 1951 uppgav prästerna i Malmö att man kände till 130 katoliker i östra Kronobergs län och södra Kalmar län. Ett år senare hade passionisterna fått kontakt med drygt 300 katoliker. 1958 överstiger medlemsantalet 500 och 1965 har man nått 1.000-strecket. 1967 passeras 1.500 och 1970 2.000. Denna kraftiga ökning avbryts i och med att Blekinge 1971 avskiljs från församlingen. Antalet församlingsmedlemmar sjunker därmed kraftigt men håller sig ändå kring ca 2.400 under 1970-talet. Sedan Kalmar blivit självständig församling 1982 var antalet registrerade katoliker i S:t Mikael ca 1.500. Denna siffra har nu ökat till ca 1.800.

Siffran för antalet församlingsmedlemmar är mycket osäker. De medlemsregister som finns är inte tillförlitliga. Utöver de katoliker som finns med däri kan man räkna med att det finns ytterligare flera tusen katolskt döpta invandrare i länet, t.ex. flyktingar från Latinamerika. Att få kontakt med dessa är en inte lätt men viktig uppgift för kyrkan.

Barnen och ungdomarna utgör ju kyrkans framtid. Under 40 års katolsk närvaro i Växjö har ca 1.000 barn genom dopets sakrament upptagits i kyrkans gemenskap. Antalet dop var störst åren kring 1970, men då omfattade församlingen även Blekinge och södra Kalmar län. De sista åren har drygt 20 barn döpts årligen.

Katolikerna i Kronobergs län kan nu se tillbaka på 40 års katolskt församlingsliv. Under denna tid har det skett mycket som vi kan vara tacksamma för. Präster, ordensbröder och systrar samt engagerade lekmän har under bön och hårt arbete hängivet verkat för Kyrkan.

Det har dock inte bara varit framgångar. Många av de ca 1.000 döpta barnen har vi inte lyckats leda fram till en personlig kristen tro. Endast ett tjugotal vuxna konvertiter från länet har tagit de avgörande stegen in i den katolska kyrkans gemenskap. Kyrkan har haft svårt att nå ut med sitt budskap utanför de egnas led. Arbetet med att nå fram till de många katolska flyktingar, som funnit en fristad här i vårt län, har heller inte alltid lyckats.

Åtskilliga invandrade katoliker och flyktingar från världens många oroliga hörn har dock i S:t Mikaels församling funnit en andlig gemenskap. Församlingen är verkligen en del av den världsomspännande kyrkan, vilket påven Johannes Paulus besök i Sverige 1989 var en konkret påminnelse om. Att få församlingens medlemmar, med ursprung i ett stort antal länder, att växa samman till en verklig enhet är en stor och svår men viktig uppgift för oss alla. Även om vi till det yttre är olika vad beträffar hudfärg, språk och kultur har vi samma Herre och är vi alla kallade till ett liv i Kristi efterföljelse.

Med aposteln Paulus ord kan också vi säga: "Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda, är vi -fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd."