Katolsk kyrkohistoria i Kronoberg del 1
av Lars Hallberg
Introduktion
På hösten 1951 anlände till Växjö några "munkar" från de brittiska öarna för att, som en gång enligt legenden den helige Sigfrid och hans systersöner, arbeta för att sprida den katolska kyrkans kristna budskap bland smålänningarna. På1000-talet hette de brittiska missionärerna Sigfrid, Unaman, Sunaman och Vinaman. 1951 var deras sentida efterföljares namn Dominic, Ignatius, Oliver och Gabriel. Dessa tillhörde den engelska provinsen av den på 1700-talet i Italien grundade passionistorden. Den historiska kopplingen till Sigfrid och förbindelserna mellan England och Småland spelade en stor roll vid valet av just Växjö som utgångspunkt för passionisternas kommande arbete i Småland och övriga Sverige.
Söndagen den 17 februari 1952, i nära anslutning till S:t Sigfrids festdag, kunde det första S:t Mikaels katolska kapell i Växjö invigas. Medan Växjö stad 1992 firar sitt650-årsjubileum kan alltså S:t Mikaels församling fira ett mera blygsamt jubileum: 40år sedan den katolska kyrkan åter blev kontinuerligt närvarande i Växjö och Kronobergs län. Det som en gång började så blygsamt med själavård bland flyktingar och andra invandrade kringspridda katoliker har nu blivit en ganska livskraftigförsamling med nästan 2.000 medlemmar.
40 år kan synas vara en kort tid och inte så mycket att fira. Men när församlingen nu uppnått medelåldern är det kanske dags att inte bara ha blickarna riktade framåt utan även för ett ögonblick stanna upp och något fundera över förhållandena förtidigare generationers katoliker. Historien är den grund på vilken vi står idag. Den katolska kyrkan har ju också en nästan tusenårig historia i våra trakter att se tillbaka på, även om verksamheten var mer eller mindre avbruten under 400 år.
Denna anspråkslösa lilla skrift vill försöka ge en historisk bakgrund till dagens mångkulturella katolska församling som heter S:t Mikael. Även om församlingen under sin 40-åriga tillvaro omfattat också stora delar av Kalmar län samt Blekinge är det den nuvarande geografiska omfattningen - Kronobergs län - som i första hand behandlas på de följande sidorna. Därvid berörs också den katolska kyrkans historia i länet före 1951; den medeltida kyrkan dock mycket kortfattat.
Medeltidens katolska kyrka i Växjö
Enligt legenden om den helige Sigfrid intar Växjö en central plats i den svenska missionshistorien. På sveakungen Olofs bön beger sig den engelske ärkebiskopen Sigfrid av York till Sverige. Över Danmark kommer han till Värend, Sveriges sydligaste provins. I Växjö får han Guds befallning att bygga en kyrka och folket antar den kristna läran. Själv reser Sigfrid vidare till kungen medan hans systersöner, de tre cluniacensermunkarna Unaman, Sunaman och Vinaman, stannar kvar i Växjö. Efter en tid lider dessa martyrdöden här. När Sigfrid återvänder finner han genom ett undermartyrernas huvuden, som sänkts i Växjösjön. Efter en lång verksamhet på olika håll i Sverige återvänder Sigfrid på nytt till Värend, där han dör och får sin grav i Växjö.
Visserligen har Sigfrids legenden ett tvivelaktigt värde som källa till de historiska händelserna kring Sveriges kristnande. En ärkebiskop i York med namnet Sigfrid har inte funnits, men att en missionär med namnet Sigfrid verkat i våra trakter behöver man inte betvivla. I alla händelser är dock Växjöstiftets medeltida historia intimt förknippad med den helige Sigfrid. Denne var medeltiden igenom en av Sveriges främsta helgongestalter och legenden har sannolikt spelat en stor roll för Växjös upphöjelse till biskopssäte omkring år 1170 och i försvaret av den nya stiftsbildningen tiden närmast därefter.
Växjöstiftet var under hela medeltiden Sveriges i särklass minsta och omfattade endast de fem häraderna i Värend. Även om de medeltida biskoparna och domkyrkan i Växjö i jämförelse med rikets övriga biskopar och stiftskyrkor både ekonomiskt och politiskt var förhållandevis obetydliga, så spelade de en stor roll i det lokala samhället.
Växjö, som "Gud i till heders och S. Sigfrido" erhöll stadsprivilegier av kung Magnus Eriksson den 13 februari 1342, stod i ett starktberoendeförhållande till biskopen. Centralpunkten i biskoparnas medeltida godskomplex var Kronoberg, i vars närhet den dåvarande biskopen på 1440-talet lät uppföra en befästning.
I anslutning till domkyrkan fanns en dom skola, den enda undervisningsanstalten i stiftet. Även fattig- och sjukvård bedrevs av kyrkan. Vid 1300-talets början fanns ett hospital på det biskopsägda Helgö i Helgasjön och senare under 1300-talet omtalas ett hospital i Aneboda. Det förstnämnda kan ha varit ett spetälskesjukhus medan det senare omnämns som ett hospital för fattiga. Åtminstone vid 1300-talets början fanns ett s.k. helgeands hus i Växjö, beläget omedelbart öster om kyrkan. Detta var närmast ett ålderdomshem och vårdanstalt för kroniskt sjuka.
Mot medeltidens slut, på 1480-talet, fick Växjö sitt första och enda kloster, ett franciskankonvent beläget i nuvarande kvarteret Klostret. Det fick dock en kortvaraktighet och upplöstes omkring 1530.
Strax utanför stiftets nordvästgräns låg Nydala kloster, grundat troligen redan 1143 som dotterkloster till cisterciensernas berömda Clairvaux i Frankrike.
Reformationstiden
Vid 1500-talets början stod den katolska kyrkan stark i Sverige. Inget tyder heller på att det hos befolkningens breda lager fanns något större missnöje med kyrkan eller längtan efter en förändring av tron. Reformationen kom att genomföras främst medmaktbud ovanifrån. Inte minst i Växjöstiftet möttes den med ganska stark misstro och blev endast motvilligt accepterad.
Den s.k. reformationsriksdagen i Västerås 1527 berörde mest biskoparnas och domkyrkornas ekonomiska och politiska ställning, men vid kyrkomöten 1536-1537 fattades beslut om förändringar i lära och liturgi. Mässan skulle hållas på svenska och Olaus Petris handbok skulle följas vid dop och andra kyrkliga förrättningar samtidigt som celibatkravet upphävdes.
Dackefejden, det stora sydsvenska upproret 1542-1543, sammanföll med medeltidskyrkans fall både tidsmässigt och delvis även orsaksmässigt. Även om de rent kyrkliga frågorna inte var huvudorsaken till upprorets utbrott, så fanns där ett tydligtmissnöje med såväl förändringar på den liturgiska sidan som konfiskationen av kyrkornas heliga kärl. Dackeupprorets krossande innebar också slutet för den medeltida kyrkan i Växjöstiftet.
1571 års kyrkoordning blev sedan det samlade uttrycket för den svenska reformationskyrkans åskådning och kännetecknades närmast av en medelväg mellan de tyska reformatorernas linje och den katolska kyrkans, åtminstone vad liturgi och kyrkligorganisation beträffar.
Under Johan III:s regering tilltog emellertid åter de kyrkopolitiska motsättningarna till följd av kungens reformkatolska strävanden, tydligast i striden om den nya liturgin, den s.k. röda boken. Motståndet mot liturgin och den nye katolske kungen Sigismund ledde till sammankallandet av kyrkomötet i Uppsala 1593, då den omstridda liturgin avskaffades. Mötet fastställde också den augsburgska bekännelsen som dogmatiskt rättesnöre. Inbördeskriget 1598-1599 och Sigismunds avsättning kan ses som slutpunkten även för de religiösa striderna. Reformationens företrädare stod som segrare och Sverige blev snart ett på det kyrkliga området mycket enhetligt land.
Sedan denna tid var endast en religiös trosuppfattning tillåten i riket. Alla svenskar skulle omfatta den rena evangelisk-lutherska läran. Under den lutherska ortodoxins tid på 1600-talet infördes stränga straff för den som avföll därifrån.
Den katolska kyrkans återkomst under 1700-talet
Under 1700-talet blev emellertid toleransen större mot s.k. främmande trosbekännare av utländsk börd. Detta skedde tack vare inflytandet från upplysningstidens idéer och inte minst den nytta, främst i ekonomiskt hänseende, som det svenska samhället kunde ha av framstående yrkesmän.
Toleransediktet 1781 kan ses som Sveriges första religionsfrihetslag, som gav främmande trosbekännare rätt till fri religionsutövning och medborgerliga, fast ej fulla politiska, rättigheter. Men denna rätt gällde endast utlänningar; infödda svenskar måste fortfarande tillhöra statskyrkans tro. Avfall från denna skulle alltjämt bestraffas med landsförvisning och förlust av arvsrätten.
Redan före 1781 fanns det dock en hel del inflyttade katoliker i Sverige, främst ett betydande antal tyska textilarbetare. Även yrkesskickliga glasarbetare med katolsk tro importerades till riket. Sålunda fanns det katolska arbetare vid det 1742 anlagda Kosta glasbruk. För att kunna ta emot sakramenten var dessa tvungna att bege sig till Köpenhamn eller Stockholm, där de katolska stormakternas legationspräster bedrev en visserligen olaglig men i praktiken ändå ofta tolererad verksamhet bland sina katolska landsmän.
Efter 1781 kunde den katolska kyrkan etablera en officiell organisation och verksamhet i Sverige. 1783 upprättades sålunda ett s.k. apostoliskt vikariat (ett förstadium tillett katolskt stift) i Sverige. Den lothringske prästen Nicolaus Oster sändes hit av påven Pius VI och erkändes av Gustav III som ledare för de ca 3.000 katolikerna i riket. En katolsk församling i Stockholm kunde därefter bildas.
Den katolska verksamheten i Sverige var länge mycket begränsad. Långa tider tjänstgjorde endast en präst i det svenska vikariatet. Fram till 1860-talet fanns den enda katolska kyrkan i Sverige i Stockholm. De i landsorten spridda katolikerna kunde därför inte påräkna så mycket bistånd i religiöst hänseende och de fick endast sporadiska besök av katolska präster.
Kommerserådinnan Wesslo i Växjö och den katolska kyrkan
Under 1790-talet kom faktiskt Växjö att bli något av ett centrum för den blygsamma katolska verksamheten i södra Sverige. Under några kortare perioder var t.o.m. en katolsk präst bosatt i staden hos en från Sardinien invandrad kvinna, som var gift med Sveriges konsul på Sardinien.
1775 hade grosshandlaren Christian Wesslo utnämnts till svensk konsul i Cagliari på Sardinien. Han var född i Uddevalla 1744 men hade tillbringat en del av sin uppväxt i Växjö. Fadern hade nämligen 1759 blivit utnämnd till häradshövding i Allbo, Kinnevalds och Norrvidinge härader i Kronobergs län, varvid familjen flyttade till Växjö.
Under sin vistelse på Sardinien ingick konsul Wesslo äktenskap med Maria Anna Maramaldo, som var född 1753 eller 1755 och tillhörde en adelssläkt i Cagliari. På våren 1789 tvingades Wesslo, nu belönad med kommerseråds namn, anträda sin åter resa till Sverige på grund av en besvärlig giktsjukdom.
Det var säkert inte lätt för den sydländska damen att lämna sin hembygd för att med sin sjuklige man resa till det avlägsna landet i norr. Hon var dessutom en varmt troende katolik och skulle därmed få svårigheter att utöva sin tro i det nya hemlandet. På vägen mot Sverige passerade man våren 1790 Rom, där kommerserådinnan hos påven Pius VI lyckades utverka tillstånd att i Sverige få ha ett privatkapell med egen kaplan anställd. Att förverkliga detta skulle dock visa sig bli mycket svårt.
Efter en mer än årslång resa anlände makarna Wesslo hösten 1790 till Stockholm. Här hade fru Wesslo möjlighet att delta i det katolska gudstjänstlivet, men på våren/sommaren 1791 lämnade makarna staden för att slå sig ned i Växjö, där kommerserådets bror var bosatt. Dessförinnan gick fru Wesslo i april månad tillpåskbikt och mottog kommunionen i det katolska kapellet, som var beläget i Södra stadshuset.
Efter en kort tid i Växjö köpte Wesslo i augusti 1791 ett hus vid det dåvarande torget i hörnet av Storgatan och Kronobergsgatan. Fastigheten omfattade den nordöstra delen av nuvarande Stortorget. Detta hus blev makarnas fasta bostad i Växjö fram till den stora brand, som 1799 drabbade staden.
Kommerserådet Wesslo var nu en ganska välbärgad man, måhända tack vare hustruns förmögenhet. Han förvärvade snart även säteriet Benestad i Aringsås (nu Alvesta) socken. Därtill köpte han 1794 Linnefors järnbruk i Vissefjärda socken i det dåvarande sydostligaste hörnet av Kronobergs län.
Makarna Wesslos boende i Växjö fick ett dramatiskt slut. På kvällen den 29 mars1799 utbröt en förödande brand i staden. Den började just i Wesslos hus. Hela natten rasade elden och först på eftermiddagen nästa dag var den äntligen släckt, men då hade stora delar av Växjö ödelagts. 75 av stadens tomter, dvs. större delen av staden väster om Kronobergsgatan, hade blivit nedbrända och 658 personer var husvilla.
Hur elden uppkommit kunde aldrig utrönas helt. När den upptäcktes låg Wesslo som vanligt på grund av sjukdomen till sängs i sin kammare mot torget medan de vidaftonmåltiden närvarande gästerna uppehöll sig i ett annat rum utmed Kronobergsgatan. Vid en brandsyn ett par dagar före Sigfridsmässomarknaden den 15 februari hade murar och eldstäder i Wesslos hus varit i gott skick. Elden uppkom på vinden, men det uppgavs att ingen hade varit där med ljus på flera dagar.
Många av stadens invånare var helt utblottade efter branden. Även kommerserådet och hans hustru drabbades hårt. Stora delar av deras förmögenhet och dyrbara inventarier försvann i lågorna. De flyttade nu ner till järnbruket i Linnefors och huset i Växjöbyggde de inte upp igen.
1803 sålde makarna Wesslo järnbruket och flyttade därpå ner till Karlskrona. Men redan samma år avled köparen och den 16 mars 1804 dog också kommerserådet Wesslo i Karlskrona. Efter en överenskommelse mellan sterbhusen återgick Linnefors i Wesslos sterbhus ägo.
Makarna Wesslos äktenskap var barnlöst. Den ca 50-åriga kommerserådinnan Maria Anna Wesslo var tillsammans med sin svåger landshövdingen Johan Adam Wesslo de enda arvingarna. Genom en arvs överenskommelse mellan dem avstod fru Wesslo till sin svåger den del av fastigheter m.m. som hade kunnat tillfalla henne vid arvskiftet. I gengäld lovades hon och hennes tjänstefolk kost och logi samt en årlig pension så länge hon levde. På detta sätt skulle hon få sin försörjning tryggad inför ålderdomen.
Arvsöverenskommelsen hölls oklanderligt under de mer än 24 år, som kommerserådinnan Wesslo överlevde sin make. Under de första åren som änka bodde hon på Linnefors med svågern och svägerskan. Som belöning för sina framståendeämbetsmannainsatser blev svågern år 1805 adlad under namnet Mannerstam. Men 1812, vid65 års ålder, lämnade han tjänsten som lagman i Kalmar läns och Ölands lagsaga och sålde Linnefors till sin son Johan och flyttade till Karlskrona.
I samband härmed flyttade kommerserådinnan Wesslo till Salshults säteri i Stenbergasocken några mil sydost om Vetlanda. Säteriet innehades nämligen av överstelöjtnanten Jon Stålhammar, som var gift med Mannerstams dotter Magdalena. Med några kortare avbrott bodde kommerserådinnan på Salshult ända till sin död 1828.
I Stockholm fanns det under 1790-talets första år två katolska präster i det svenska apostoliska vikariatets tjänst. Det var den 1790 nyutnämnde apostoliske vikarien, tysken Raphael d'Ossery och dennes medhjälpare italienaren Paolo Moretti, som anlände från Bologna i september 1791. Eftersom propagandakongregationen i Rom, som hade det yttersta ansvaret för den katolska verksamheten i Sverige, inte sände någon ytterligare präst hit upp anhöll d'Ossery om hjälp från sin ordensbroder, karmelitpatern Martin Effertz i Stralsund i svenska Pommern. Denne hade redan tidigare i ett par omgångar besökt Sverige. I oktober 1792 kom Effertz till Stockholm men redan på våren 1793 lämnade han staden för att återvända till Stralsund.
Efter avresan från Stockholm uppehöll sig Effertz några veckor i Götaland hos de spridda katolikerna, bl.a. svensk-pommerska soldater förlagda i de sydsvenska garnisonsstäderna. Resan gick över Göteborg till Växjö och därifrån vidare till Karlskrona och andra orter i sydligaste Sverige.
Effertz besökte Växjö därför att kommerserådet Wesslo två gånger hade skrivit till honom om hjälp åt sin hustru. Wesslo ersatte honom också för kostnaderna under resan. Före avresan från Italien hade Wesslo gett hustrun löfte att hon skulle fåutöva sin tro i det nya landet och i kraft av påvens tillstånd önskade han för egna medel underhålla ett kapell och en präst. Han ville därför anställa Effertz som huskaplan, men denne svarade att det var osannolikt att någon präst skulle acceptera ett sådant uppdrag. Växjö låg för avlägset från Göteborg, där det fanns ett betydandeantal katoliker, och i Växjö var fru Wesslo den enda katoliken. Hon fick därför inte sin önskan uppfylld om ett regelbundet katolskt gudstjänstliv.
När den italienske prästen Paolo Moretti 1795 efter ett besök i sitt hemland skulle återvända till Sverige, beslutade propagandakongregationen att han skulle ersätta d'Ossery och tillfälligt som provikarie förestå det svenska vikariatet. Samtidigttilläts han ta med den 30-årige bolognesaren Domenico Cappucci som präst till Sverige. Dessutom tog han på egen bekostnad med den ännu inte prästvigde romaren Sebastiano Santi.
I början av december 1795 anlände de tre italienarna till Helsingborg, varefter man i december besökte katolikerna i Skåne och Blekinge innan man nådde makarna Wesslo, som befann sig på Linnefors. Fru Wesslo hade ju redan tidigare önskat anställa en huskaplan. Medan Moretti fortsatte till Stockholm lämnades därför Cappucci kvar hos henne i Växjö, där han skulle få god tid för språkstudier i franska och svenska. Cappucci stannade sedan i Småland i flera månader innan han kallades upp till Stockholm.
Båda de följande åren 1797 och 1798 gjorde Cappucci en omfattande visitationsresa till Sydsverige. Resorna varade från januari till påsk. Därvid vistades han åter en längre tid hos kommerserådinnan i Växjö.
På nyåret 1799 företog provikarien Moretti själv en större resa i landet. Han samlade de spridda katolikerna till gudstjänst och undervisning och försökte hjälpa fattiga och nödlidande. Resan, som varade fram till påsk, gick i Småland över bl.a. Eksjö, Växjö, Huseby och Kalmar. Den 11 januari firade Moretti mässan hos kommerserådinnan i Växjö. Hittills hade den 1798 i S:t Petersburg prästvigde Santi medföljt Moretti, men efter mässan i Växjö reste Santi vidare till Jönköping för att sedan återvända till Stockholm. Moretti avreste själv den 12 januari från Växjö till Huseby där han följande dag firade mässan för en fransman, som bodde hos brukspatron Hamilton. Han fortsatte därefter till Kalmar och vidare längs kusten över Karlskrona och Karlshamn till Skåne och Göteborg. Kostnaderna för den omfattande resan betalades till stor del av fru Wesslo.
Åter i Stockholm skrev Moretti i sitt Diarium att man vid visitationerna skulle anteckna i en församlingslängd var katolikerna bodde. Genom brev skulle de inför besöken kallas till olika platser. Fyra sådana samlingsplatser nämns - på Torup utanför Landskrona, hos köpmännen Granelli i Kristianstad och Gregorius i Göteborg samt hos konsuln Wesslo i Växjö. I den 1799 upplagda församlingslängden är katoliker i Småland namngivna endast i Jönköping. Uppläggen för Eksjö, Växjö och Kalmar har inte blivit ifyllda.
Först 1803 gjorde Moretti på nytt en längre visitationsresa under två månader. I huvudsak gick den till samma syd- och västsvenska städer som besöktes 1799.Moretti torde ha kommit även till Linnefors, dit makarna Wesslo flyttat efter den stora Växjö branden. I den nya församlingslängd som lades upp 1804 nämns i Småland utöver fru Wesslo i Linnefors endast en man i Jönköping och en familj i Kalmar.
När Moretti i december 1804 insjuknade och avled i Stockholm var han helt utanmedarbetare. På grund av krigen på kontinenten hade den lilla katolska församlingen fått mycket litet bistånd från Rom. Under långa perioder nåddes Sverige av varken brev eller penningunderstöd. Under dessa omständigheter hade Morettis medhjälparelämnat det svenska vikariatet. I september 1799 lämnade Cappucci Stockholm för gott. Vid samma tid avreste också abbé Vogler, den bekante orgelvirtuosen och kompositören (t.ex. av den omtyckta adventspsalmen Hosianna, Davids son), som sedan 1796 hjälpt till i församlingsarbetet. Italienaren Santi var sjuklig och återvände i maj 1803 till Rom.
Till Morettis efterträdare utsåg propagandakongregationen våren 1805 den franske prästen Jean Baptiste Gridaine. Denne, som tidigare tvingats fly från revolutionens Frankrike, hade sommaren 1800 kommit som språklärare till Stockholm och sedan varit lärare och förvaltare på ett gods i Södermanland.
Den nye apostoliske vikarien kunde besöka sina katoliker i landsorten endast om andrapräster under tiden skötte gudstjänstlivet och själavården i huvudstaden. Under de första åren av hans ämbetstid fanns det mer eller mindre tillfälligt en del franskaemigrantpräster i Sverige. Gridaine kunde därför efter påsken 1807 göra en längre visitationsresa över Norrköping, Linköping, Kalmar, Karlskrona, Skåne och Göteborg. Den 23 april besökte han i Linnefors kommerserådinnan Wesslo och den 25 aprilförrättade han ett par dop i Karlshamn. Under den nästan månadslånga färden träffade han på nära 100 katoliker.
1807 års resa var den enda större resa som Gridaine gjorde. I fortsättningen (Gridaine dog på sin post 1833) kunde han endast göra kortare resor främst i Mellansverige. Utan medhjälpare hade han ingen möjlighet att för någon längre tid vara borta från Stockholm.
Förutom med prästerna från Stockholm hade kommerserådinnan Wesslo också sporadiska kontakter med andra katolska präster, som av olika orsaker vistades i landet. Kommerserådets brorson Christian omtalar i ett brev till sin bror Fredric, skrivet i Diö i april 1801, att en abbé väntades till Diö från Vanås i Kristianstads län och skulle fortsätta över Växjö till Linnefors. Denne präst torde vara identisk med den franske abbé, som under några år hade bott på Vanås gods som informator hos konteramiralen Wachtmeister. I en dagbok, som kommerserådets tredje brorson Johan förde under några månader sannolikt år 1803, omnämns också en präst som deltog i en middag hos Johans farbror och tant på Linnefors.
Av kommerserådinnans räkenskapsbok framgår att hon sommaren 1808 reste ner till Karlskrona vid samma tid som flera landsflyktiga franska präster uppehöll sig där. Den apostoliske vikarien Gridaine hade också per brev uppmanat traktens katoliker att bege sig dit. På trettondagen 1809 gav hon i Linnefors skjutspengar och en gåva åt en abbé "Canoni". Sannolikt avses den franske präst Canonne, som under några månader1808 hade vistats i Karlskrona.
Sedan kommerserådinnan Wesslo 1812 hade flyttat från Linnefors upp till svågerns dotter och måg på Salshults gård blev det svårare att ha någorlunda regelbunden kontakt med katolska präster. Under de nästan 16 åren på Salshult fick hon dock åtminstone fem besök av sin biktfader Gridaine. I stockholmsförsamlingens kommunionlängder finns hennes namn upptaget 1815, 1818, 1821, 1826 och 1828. Samtliga dessa resor söderut för Gridaine hade fru Wesslo och Salshult som yttersta mål. På ner- eller uppvägen fick några gånger även andra katoliker i Södermanland och Östergötland besök. För besöken på Salshult betalades ofta en ganska betydandeersättning. T.ex. fick Gridaine 1818 100 riksdaler av "Cagliaripengar", som fru Wesslo med svågerns hjälp hade lyckats överföra till Sverige.
Gridaine gjorde sitt sista besök på Salshult ett par dagar i juni 1828, då Han sannolikt hade tillkallats under fru Wesslos sjukdom. Hon fick då ta emot kommunionen två dagar i följd, den 14 och 15 juni. En månad senare, den 17 juli, avled hon nästan75 år gammal.
Under alla år i Småland hade den italienska damen efter bästa förmåga försökt leva ett katolskt kristet liv. Den blygsamma katolska verksamheten i Småland och övriga Sydsverige var i mycket knuten till henne. Tack vare hennes och makens förmögenhet fick även andra, mindre välbärgade katoliker möjlighet att i någon mån upprätthålla kontakten med sin kyrka.
Den katolska kyrkans aktivitet i Småland omkring år 1800 blev bara en kort episod. De katolska prästernas resor till det inre av Småland fortsatte inte. Finns det då någonting kvar i Växjö från 1790-talets katolska liv? Makarna Wesslos hus, som sannolikt inrymde ett litet privatkapell, försvann i den stora branden.
På Smålands Museum finns det emellertid ett litet relikvarium i form av en bok, klädd med siden och rikt dekorerad med silvertråd och med färglagda stick av bl.a. Maria och Jesusbarnet och Kristus. Ett flertal helgonnamn är skrivna på småpapperslappar. I asken finns ännu en löst liggande liten benskärva. Denna lillarelikgömma skänktes 1797 av kommerserådinnan Wesslo till biskop Wallquists konstkammare och är det enda religiösa föremål som minner om den fromma, uthålliga italienska damen, som i nästan 40 år troget bevarade sin katolska tro i en helt protestantisk omgivning.
1800-talet och 1900-talets första decennier
Under hela 1800-talet fanns det bara ett fåtal katoliker i Småland. De flesta var invandrade arbetare, t.ex. vid glasbruken. Under ett par decennier fanns en liten koncentration av katoliker vid det 1850 tillkomna Gyllenfors glasbruk i Anderstorps socken (nu Gislaved) i Jönköpings län, där ett antal glasblåsare från Tyskland varan ställda. Som mest bestod den lilla katolska kolonin av ett 25-tal personer. Dessa fick någorlunda regelbundna besök av katolska präster från Stockholm och från den 1870 grundade församlingen i Malmö.
En glasblåsarfamilj Meyer i Gyllenfors hade särskilt nära kontakter med kyrkoherden i Malmö, greve Bernhard Stolberg, och understödde bygget av den första katolska kyrkan där. 1875 lämnade hela familjen Sverige och flyttade till Tyskland. Samma år hade även Stolberg lämnat landet för att inträda i jesuitorden. Kanske berodde det på förbindelserna med Stolberg att en av sönerna i familjen, den 1861 i Gyllenfors födde Martin, år 1878 också inträdde i jesuitorden. Avsikten var att denne smålänning skulle studera till präst, men redan 1881 avled han som skolastiker i Tronchiennes i Belgien.
I Kronobergs län var antalet katoliker mycket ringa. De allra flesta var av utländskhärkomst och knutna till glasbruken. Först 1860 utvidgades ju också religions frihetentill att gälla även infödda svenskar, som då fick rätt att utträda ur Svenska kyrkanför att övergå till annat, av staten erkänt trossamfund. Men så sent som 1858 landsförvisades sex svenska kvinnor i Stockholm, vilka hade konverterat till den katolska tron. Det fanns därför vid denna tid naturligtvis inga förutsättningar för svenska konvertiter i länet, inte minst av det enkla skälet att den katolska kyrkan inte bedrev någon verksamhet här.
Någon enstaka inflyttad konvertit i länet fanns det emellertid. 1892 flyttade sålunda friherren William Fleetwood från Paris till den av fadern inköpta Hermanstorpsgård i Nöbbeleds socken. Han hade upptagits i den katolska kyrkans fulla gemenskap i Göteborg 1880 av den dåvarande kyrkoherden, sedermera apostoliske vikarien Albert Bitter. Fleetwood avled dock 1899 på Hermanstorp i ganska unga år och begravdes på Stockholms katolska kyrkogård.
En av Sveriges relativt fåtaliga svenskfödda katolska präster var född i Växjö, nämligen monsignore Gösta Pontén (1903-1983). Hans far var redaktionssekreterare på Smålandsposten, men 1913 flyttade familjen till Stockholm. Pontén, som hade flera småländska präster i släkten, studerade teologi i Lund men konverterade strax före sin planerade prästvigning. Efter kompletterande utbildning i Innsbruck prästvigdes han där 1934. Därefter återkom han till Sverige och var bl.a. kyrkoherde i Sörforsa(1940-1950) och i Norrköping (1950-1961) för att sedan vara verksam vid det katolska biskopsämbetet.
Kronobergs län hörde sedan 1870 till Malmö katolska församlings område. Från 1890-talet växte antalet katoliker något genom invandring. Ökningen då hänför sig främst till de utländska glasarbetarna, t.ex. vid Rosdala glasbruk, och i någon mån till att flera större jordegendomar i länet hade förvärvats av tyska intressenter. Statistiska centralbyråns material ger följande siffror:
Antalet katoliker (enligt SCB)
| År | Kronobergs län | Växjö stad | Hela Sverige |
| 1870 | 6 | 1 | 573 |
| 1880 | 6 | 810 | |
| 1890 | 14 | 1.390 | |
| 1900 | 43 | 2 | 2.378 |
| 1910 | 32 | 3 | 3.070 |
| 1920 | 55 | 3 | 3.425 |
Eftersom det inte bedrevs någon regelbunden katolsk verksamhet i länet hade naturligtvis inte alla de katolska kronobergarna någon kontakt med kyrkan. Många av katolikerna kom därför att med tiden övergå till den svenska statskyrkan.
Biskop Müller och den utökade katolska verksamheten
Under biskop Johannes Müllers ämbetsperiod 1923-1957 lyckades den katolska kyrkan betydligt utöka sin verksamhet i Sverige. När församlingen i Oskarström i Hallandupprättades 1925 fördes Sunnerbo, den västra delen av Kronobergs län dit, medan den östra fortfarande tillhörde Malmö. Prästerna i Oskarström hjälpte också till med själavården bland katoliker även i andra delar av Småland. Men länge var det bara sporadiskt som de katolska prästerna besökte katolikerna i länet. Under 1920- och1930-talen läste man mässan bl.a. i Diö.
Kyrkoherden Josef Theeuwes i Helsingborg har i ett brev till biskopen humoristiskt och drastiskt skildrat vedermödorna under den bilfärd, som han tillsammans med pastor Lusseri Oskarström företog två dagar i maj 1938. Inom parentes kan nämnas att Theeuwes var Sveriges första bilande katolska präst; vanligtvis var prästerna hänvisade tillallmänna kommunikationer eller cykeln. Från Oskarström hann de båda prästerna med att besöka enstaka katoliker i bl.a. Markaryd och Älmhult innan de på kvällen kom till Växjö. Dagen därpå började de med att fira mässan i Alvesta hos en mörkhyad fru Larson, som härstammade från Cuba.
Redemptoristerna i Malmö
1939-1950 leddes Vår Frälsares församling i Malmö av österrikiska redemptorister med pater Heinrich Franz Deutscher som kyrkoherde. Församlingens område var mycket vidsträckt och omfattade Skåne (utom Helsingborgsområdet), Blekinge, södra Småland och Öland. Deutscher lade ner stor omsorg på att besöka sina spridda katoliker. 2-3gånger om året företog han eller hans medbröder "missionsresor" genom bl.a. Blekinge och Småland. Till stor del skedde resorna på cykel! Här följer några exempel på resorna, som bokfördes mycket ordentligt på kilometern när.
Sommaren 1940 gjorde två av prästerna en fyradagarsfärd till bl.a. Småland över Konga, Växjö, Öjaby, Rottne, Nottebäck, Norrhult, Målerås, Lessebo, Växjö och Diö. Allt som allt tillryggalade de 500 km på cykel. I september 1940 var Deutscher på årets tredje resa till Småland under sex dagar - till bl.a. Diö, Växjö och Norrhult - och träffade 13 vuxna katoliker och 12 barn.
I april 1941 reste Deutscher till Växjö, där det fanns 6 katoliker. Den 7 april läste han den heliga mässan i Växjö och 5 personer mottog då påskkommunionen. Även fru Broqvist (ägare till konditoriet), som inte varit med i mässan, fick besök.
Den 5-16 juni 1941 besökte Deutscher åter sina diasporakatoliker i Blekinge samt Tingsryd, Växjö, Norrhult, Vetlanda, Ekenässjön, Järnforsen, Oskarshamn, Orrefors, Boda, Målerås, Åfors, Osby och Diö - i allt omkring 40 personer. På fyra ställen firade han mässan, åtta personer mottog påskkommunionen. Han hade då rest 1 210 km, varav 1/3 på cykel.
I juni 1943 gjordes en liknande missionsresa (den andra för året) i Blekinge och Småland, varvid 43 personer besöktes. Resan varade 6 dagar och omfattade 825 km varav327 på cykeln. Årets tredje missionsresa företogs med den italienske patern Michaeler en vecka i slutet av juli, varvid bl.a. Växjö besöktes. De båda prästerna mötte nu ca 45 katoliker och resan var 1.308 km lång, varav man cyklade 411 km. Att det inte var lätt och bekvämt att vara katolsk präst vid denna tid framgår ju tydligt.
Ett särskilt problem i själavården var de många flyktingarna som hade fått en fristad i Sverige. Som exempel kan nämnas de tyska soldater som var internerade i Vägershultslägret utanför Lenhovda. I oktober 1944 gjorde pater Michaeler ett förstabesök på platsen. Av de 150 man som då befann sig där var 120 katoliker, däribland två präster. När patern kom fram mot kvällen fick han inte övernatta i lägret utan måste gå de 12 kilometerna tillbaka till Lenhovda. Väl åter i Lenhovda vid halv ett på natten var den beställda platsen på gästgivargården upptagen. I stället fick han vila på en papperssäck i ett litet glasbruk, där man arbetade under natten. Följandemorgon cyklade han till lägret men måste där invänta tillstånd från Stockholm för att kunna fira mässan. Baracken rymde inte mer än 80 personer och just så många bevistade också den försenade mässan.
Pater Michaelers andra besök i lägret under november månad gick mycket bättre tackvare vänlighet från Svenska kyrkans kyrkoherde. De två prästerna i lägret frisläpptes framåt jul och kunde sedan medverka i själavården på olika platser ilandet. En annan av dem som senare vistades i lägret var österrikaren Johann Angermayr, då teologie studerande. Efter fullbordandet av sina studier återkom han efterprästvigningen till Sverige i början av 1950-talet och var sedan verksam i landet under30 år.
Enligt Malmöförsamlingens årsredovisning kände man i södra Småland till 46katoliker 1942 och 60 st i början av 1945. 1948 uppger man 48 st. förutom de katolska flyktingarna, ungrarna och sudettyskarna.
Följande antal gudstjänster, hållna av Malmöprästerna i Kronobergs län, nämns:
1941: Växjö 3 och Tingsryd 1,
1942: Växjö 4,
1944: Alvesta 2, Vägershultslägret 3 och Växjö 4,
1945: Braås 1, Vägershult 2 och Växjö 3 (därtill mässor i flyktinglägren),
1946: Växjö 3,
1947: Växjö 7,
1948: Alstermo 2, Diö 2, Torpsbruk 2, Växjö 7 och Älmhult 3; dessutom höll pastor Chmielewski polska gudstjänster i Åryd 2 och Växjö 3,
1949: Kosta 2, Lessebo 2, Växjö 3 och Älmhult 6 samt för polacker i Alsterfors 1,Ingelstad 1, Lessebo 1, Målerås 1, Åryd 2 och Växjö 3.
Bland de fåtaliga katolikerna i Växjö kan nämnas fru Sophie Heller-Baum(1876-1955), flykting från Österrike, som kommit till Sverige 1939. Sedan 1940 var hon bosatt på Öster i Växjö. Hennes anspråkslösa hem på Östra Ringvägen 13 blev ett centrum för katolskt liv innan Växjö fick eget kapell. Med ständig vänlighet och godhet hjälpte hon de tillresande prästerna med att ordna gudstjänster, bröllop, dop etc.
Det katolska församlingsbladet Hemmet och Helgedomen kunde rapportera att en smått historisk händelse ägt rum i Växjö den 23 september 1949. Katolska mässor hade visserligen firats här tidigare, men nu var det första gången sedan reformationen som mässan firades i Småland av en småländsk präst. Det torde ha varit den tidigare omtalade Gösta Pontén som nu kunde celebrera mässan i sin födelsestad.
Antalet katoliker i länet hade vuxit betydligt under de sista krigsåren och särskilt vid och efter krigsslutet, då först många f.d. koncentrationslägerfångar och sedanandra flyktingar och arbetskraftsinvandrare anlände. Vid en prästkonferens i Helsingborg i november 1947 för prästerna i Skåne och Halland tog monsignore David Assarsson, som1939-1954 var biskoplig kommissarie för västra och södra Sverige, upp frågan om en framtida katolsk station i Växjö. Han hade länge tyckt att det stora Smålandförsvårade särskilt malmöprästernas arbete. Prästerna delade hans åsikt och man framförde detta till biskop Müller. Det svenska apostoliska vikariatet hade emellertid inte resurser nog att upprätta alla de nya stationer, som var behövliga. Det fanns således inga möjligheter att nu tillgodose behovet av präster för södra Småland. Det fordrades därför krafter utifrån.
Passionisternas ankomst till Växjö 1951
Sommaren 1950 besökte monsignore Assarsson Irland och hade där närmast av en tillfällighet kontakt med den irländska provinsen av passionistorden och lyckades då intressera dem för att ta upp missionsverksamhet i Sverige. Han föreslog Växjö som lämplig plats med hänvisning till den helige Sigfrid som även han kommit från de brittiska öarna. För detta fanns det faktiskt intresse hos passionisterna. Det skulle dock inte bli den irländska provinsen, som på grund av sina åtaganden i Bechuanaland (nuvarande Botswana) inte hade tillräckligt antal passionistfäder tillgängliga, utan den engelska som åtog sig arbetet i Sverige.
Passionistorden hade stiftats av Paulus av Korset (1694-1775), som var född i en by nära Genua. Efter långa och hårda motgångar och prövningar blev den av honom grundade missionsorden stadfäst av påven 1741. Förutom de vanliga tre ordenslöftena avlägger passionisterna ett fjärde: att hela livet ägna Kristi lidande sin tillbedjan och predika det för världen. På 1840-talet infördes passionistorden i Storbritannien och har sedan dess blivit särskilt hemmastadd just där.
Som villkor för missionen i Sverige angav den engelske provinsialen pater Patrick Sheridan att alla bröder skulle kunna leva passionisternas fulla liv och förverkliga kallelsen "to preach Christ Crucified in missions and retreats with a view to the conversion of sinners, increasing the fervour of the Faithful, and the conversion of non-Catholics."
I slutet av april 1951 kom pater Ignatius McElligott till Helsingborg och monsignore Assarsson för att under några månader lära sig språket och i allmänhet förbereda passionisternas kommande arbete i Småland. Passionisterna åtog sig den föreslagna missionen i Sverige för en period av i första hand fem år. I slutet av juni gjorde de båda prästerna ett första besök i Växjö bl.a. för att söka efter en lämpligfastighet för kapell och bostad.
Den 18 oktober 1951 blev en historisk dag för katolikerna i södra Småland. På järnvägsstationen i Växjö kunde man nu välkomna de första katolska präster, som sedan reformationen skulle bli varaktigt bosatta i staden. Det var de båda passionistfäderna Dominic Drumm och Ignatius McElligott som anlände tillsammans med sin provinsial Patrick Sheridan. Den första veckan åtnjöt de den polska familjen Walz gästfrihet, veckan därpå hyrde de ett rum på Lidhemsgatan och därefter bodde de en vecka på Hotell Cecil.
Den första viktiga uppgiften var att finna ett lämpligt hus som kunde rymma både ett kapell och bostäder för kommuniteten. Slutligen bestämde man sig för Villa Hillbo på Ulriksbergspromenaden 34 på Väster alldeles i utkanten av den dåtida bebyggelsen. Man hade sett på detta hus redan under sommarens besök, men det hade nu sålts och höll på att byggas om. Genom ingenjör Walz förmedling kom man dock överens med den nye innehavaren om att köpa huset och att få tillträde till det redan innan köpet formellt var avklarat.
Sedan provinsialen pater Patrick Sheridan hade återvänt till England den 3 novemberflyttade pater Dominic och pater Ignatius in i huset den 9 november. I början av decemberanlände pater Oliver McKenzie och broder Gabriel Moran och så var den första passionistkommuniteten i Sverige fulltalig.
Arbetet med att renovera och bygga om huset fortsatte. Två rum skulle göras om tillett kapell, som rymde 20-30 personer. Innan kapellet var användbart firades söndagsmässan på olika platser. Den första offentliga mässan i Växjö hölls av pater Ignatius söndagen den 21 oktober på ingenjör Walz kontor på Södra Järnvägsgatan 7. 14 vuxna och 3 barn var då närvarande. Därefter alternerade söndagsmässorna under ungefär en månads tid mellan Södra Järnvägsgatan och ett rum på Askelyckans konditori på Storgatan innan man söndagen den 25 november kunde ta det nya, ännu inte helt färdiga kapellet i bruk.
Inflyttningen i huset hade ju skett innan kontraktet hade avslutats. Utöver den erlagda handpenningen skulle den fulla köpesumman betalas senast den 31 december. Man hade dock stora svårigheter att få över pengarna från England. Under hot om att fålämna huset och förlora handpenningen lyckades det dock att få fram pengarna några dagar före årsskiftet. Monsignore Assarsson reste då upp från Helsingborg och i hans namn förvärvades dels fastigheten där huset stod för 90.000 kr, dels två angränsandemindre tomter för 10.000 kr. Även om villan inte var så stor skulle tomterna om tillsammans drygt 3.500 kvm även kunna rymma en framtida kyrka.
Julnatten kunde man fira midnattsmässan i det provisoriska kapellet. Den sjöngs av pater Dominic med pater Ignatius, broder Gabriel och en fransk flicka som kör. Tjugopersoner deltog.
Invigningen av S:t Mikaels kapell
Söndagen den 17 februari 1952, i anslutning till den helige Sigfrids festdag, vilken var en strålande vinterdag med snön gnistrande i solljuset, invigdes det nya kapellet. Det hade varit naturligt att välja S:t Sigfrid som kapellets skyddspatron, men det katolska kapellet i Borås hade redan detta namn. I stället fick ärkeängeln Mikael, som är ett särskilt skyddshelgon för passionisterna, bli namngivare. S:t Mikaels kapellinvigdes inför en menighet om 50-60 personer av biskop-coadjutor Ansgar Nelson, som assisterades av passionistfäderna samt dominikanpater Dauchez från Lund och monsignore Assarsson. I sin festpredikan anknöt Assarsson till de ord, som enligt Sigfridslegenden ängeln i drömmen uttalade till Smålands apostel: "Här skall du grunda Herrens hus, vari syndare skall få misskund och rättfärdiga nåd."
Efter invigningsmässan anordnades "kyrkkaffe" på Stadshotellet med åtskilliga tal och under mycket god stämning. På kvällen var det aftonandakt med completorium och sakramental välsignelse. I denna gudstjänst kunde också kyrkoherden Schmid från Jönköping medverka och även åtskilliga icke-katoliker var nu närvarande.
Mycket av kapellets inredning hade passionisterna fått som gåvor. Altaret var en gåva från Birgittasystrarna i Vadstena och kapellets stolar hade skänkts av Birgittasystrarna i Djursholm. Det vackra tabernaklet, som numera används under stillaveckan från skärtorsdagskvällen, var en gåva från passionistsystrarna i Bolton. Frånbiskop Müller hade man fått Mariastatyn och ett harmonium och dominikanerna i Lundbidrog med korsvägsbilderna. Bänkarna i kapellet kom ursprungligen troligen från Josephinahemmets gamla kapell i Stockholm.
Webbmaster